lulis.webblogg.se

Hehe, man får tydligen inte tidningen idag.

Va nära på att köra arg granne o knacka dörr. Tur, då slapp man de!

Fattar inte, jag är så jävla irriterad. Vaknade och va de. Egentligen har jag nog varit det bara lite från o till, men under en lång period. Hur jag i mina tankar kan bara tagga till som fan! Men varför? Vad är det jag söker efter där som måste bli gjort?

Gjorde inte saken bättre hur igår när man ska ha mysig kväll med tjejerna o se film o annat så får man ett orättvist påhopp mot en vilket gjorde en småspänd resten av kvällen. Fattar inte vad grejjen var där egentligen.

Det har från början säkert inget med mig o göra, men ändå kan man inte undgå och känna den känslan.

Hur resten av kvällen gör en bara mer spänd, förvirrad o fördomsfull. Hur ens taggar sticker ut o att man ibland säger fel saker tillbaka vid fel tillfällen. Samtidigt som taggarna även sjunker lååångt in i kroppen i andra situationer som man blir fundersam på o tänker "varför gjorde personen så? Är de här ett markerande nu?" som annars aldrig skulle vara något sådant i andra situationer.

Vem jag blir mest arg och ledsen på här är dock på mig själv.

Varför kan jag aldrig lära mig att ta diskusioner? Varför blir jag liten som en mus o vet aldrig vad jag ska säga. Varför blir jag så tom i huvudet o patetisk?

Hur tränar man sånt, eller är jag helt körd?

När stunden man möter en person som man definitivt inte vill se mitt på stan o att man får ögonkontakt, kommer jag A. ta upp mobilen o låtsas prata i telefon? B. få för mig att jag precis såg världens snyggaste plagg i skyltfönstret o måste titta extra noggrant på de?. C. springa fram som världens gladaste människa o vara så himla trevlig för o sedan gå runt hörnet o kräkas? D. köra chickenrace o gå arg som fan mot människan utan att tappa ögonkontakt o köra sedan in axeln i hen för o sedan bara gå vidare o bli stans märkligaste människa? E. bli världens minsta människa o sjunka så lågt så att håret nästan snuddar vid marken?

 

Testade känslan en gång att"va den bättre människan o säga bara hej". Men när man sedan va tvungen o stå kvar för o prata o de enda man ville va o skrika o vifta med händerna. Inte fan mådde man bra efter de heller!!

Vad gör man???