lulis.webblogg.se

Igår var det utgång och det behövdes! Kändes som en evighet sen jag var ute sist! Men de tråkiga var lite dock att man inte riktigt hade missat något..det är exakt samma musik o inget nytt händer riktigt. Men kul var de! De säger ja inget om! Vaknade lite idag o skriker rätt ut "jag gjorde VAD!?" Men de är bara att skratta åt de o köra på. 

Behövde som sagt verkligen en utgång med tjejerna där inget kunde krångla.

Igår va en rätt tung dag för mig. Kände hur det började sjunka in i mig vad som egentligen händer i familjen nu.

Tumör är det.

Mer vet vi inte.

Kände hur frustrationen kom igår över att vilja veta ifall den är elakartad eller ej. Väntan är de värsta som finns i detta nu. Varför händer det inget nu på en gång?

Varför går dem fram o tillbaka till oss o säger "cancer" till "hitta inget".

Blev lilla barnet igår som ville bara ha svar o va förtvivlad när inte ens föräldrar har svar på mina frågor som dem annars alltid har.

De ska ju vara superhjältarna som kan allt o tål allt.

Men som min mamma sen sa till mig, nu är de vår tur att vi barn måste vara starka o stötta dem. Nu har det vänt. Nu stöttar dem de äldre, och vi barn ska stötta våra föräldrar.

Så det är det jag ska försöka vara nu. Stark o stöttande. Mer kan jag inte, men de är det bästa jag kan göra.